wictormaja

De spelar mig ett spratt alldeles för ofta. Som kvinna får man de som ett brev på posten någon/några ggr i månaden.

Mina kommer 2 ggr. Just nu har jag dem är och de är INTE välkomna.
Men vad gör man,det är bara till att härda ut dem....jag vet ju att de försvinner om nån dag igen..

Jag blir nere...inte så att nån annan direkt ser det men inombords känns det som att jag är världens ensamaste.
Känns som att det bara är jag som håller kontakten med endel av mina vänner. Att de aldrig kan höra av sig, bjuder eller ordna nån fest eller annat. Självfallet är det ju så jag känner med vissa alltid, inte alla men vissa.

Då kan man undra om det är vänner?
Är jag egentligen en bra vän? Är jag rolig att umgås med?

Mitt äktenskapliga förhållande drabbas såklart med. Jag vill ha massa närhet men orkar inte ge.
Hur lätt är det då för den andra parten att hela tiden behöva ge? Hur ska han veta att jag behöver det om jag inte säger att jag gör det?

Något jag lärt mig det sista året är att tala i klarspråk. Säga vad man menar och inte bara antyda. Jag tror det har hjälpt mitt och Peters förhållande lite eller i allfall mitt förhållande till Peter.....kanske mina vänskapliga föhållande lite med.

Saknar många av mina vänner mycket. Många av dem som jag innan träffade och pratade ganska ofta med men som jag numera inte når fram till.
Jag frågar när vi ska ses,men som inte har tid och inte hör av sig när de väl har det.

Jag är med största sannolikhet likandan mot endel vänner...

Varför kan man inte i stället för att deppa och vara sur på vänner som uppenbarligen inte vill ses, fokusera på de vännerna som finns där??
Bestämma sig för att det är dem man ska lägga tid och känslor på??

Sluta bjuda hem och tjata på dem som själva inte bjuder till.....

Är det någon som känner igen sig????